mariealfons

Jag brukar verkligen inte bli jättearg ofta men nu är jag riktigt förbannad! Jag och Alfons gick en tur i skogen förut, efter ett litet träningspass. Alfons gick lös som vanligt men nära mig som han brukar så jag hade full koll på honom. Jag ser i ögonvrån hur nått brun/vitt kommer farande och snuddar mitt ben och hör sen Alfons gallskrika! Jag skriker NEJ! Antagligen hade hunden (som var i Crauls storlek) sprugit över Alfons eller på honom eller nått! Hunden springer iväg och Alfons efter, men som tur är lyssnar ju Alfons på mig och vänder tillbaka till mig när jag kallar på honom. Plockar upp Alfons så fort han kommer till mig (var väl kanske fel att göra det men var rädd att den andra skulle komma tillbaka...). Kollar mig runt efter hundens matte/husse, ser ingen! Hunden ser jag en bit bort men inte husse/matte förrän efter en stund, då kommer människan lommande i sakta mak. Jag står stilla en stund och väntar på att han/hon ska ropa och fråga hur det gick, jag menar hon/han måste ju hört mig skrika nej och Alfons skrik. Men hör inget så jag går sakta vidare. Vänder  mig om och ser hunden och dess matte/husse komma efter oss så jag stannar och tänker att nu kommer de nog fram för att se så allt är ok, men inte. Då stannar de också och väntar på att vi ska gå vidare. När jag står kvar så börjar de gå men svänger av på en annan liten stig och försvinner. Jag blir så snopen när hon/han gör så. Hade det vart Craul eller Alfons som sprungit fram till en annan hund och det hade låtit som att hunden blivit skadad så hade ju jag iallafall frågat hur det gått... Som tur är gick ju allt bra! Är glad att jag bestämde mig för att åka ensam med Alfons och inte ta med Craul, tror ju att Craul hade försökt försvara Alfons om han hade varit med och då vet man inte hur det hade gått. Nu i efterhan kommer jag ju på jättemycket som jag skulle ropat till husse/matte men inte kom på då. Är bara så glad att allt gick bra med lillen och ser fram emot chi-träffen imorn! Ha det gött